Kalashelg

Helgen! Fullt upp precis varje minut och när man försökte ta en paus så fylldes den med snöskottning. Galet vad med snö som kom. Men det tar vi senare. Höjdpunkten var såklart att Ebba fyllde 6 år i lördags. Hon hade ett önskemål att få ha ett Dolly-Style-Enhörnings-My-Little-Pony-KALAS för sina kompisar. Pastell de lux gånger tusen. Efter ett par veckors förhandling blev det endast temat Dolly Style.

Sex bast! Ehhh va?

Åtta stycken härligt rosa sexåringar traskade upp till huset i fredagskväll där Roller Coaster dånade från högtalaren på balkongen. Sen var det bara att gasa. Lyckad kväll med fina presenter, disco, lekar, pizza, glassbuffé, pinata och Wild Kids. Ebba var supernöjd vilket är det absolut viktigaste. Men måste pausa lite vid just själva kalasfenomenet och vilka man ska bjuda.

Kalas i pastell. Hittade nästan allt till kalaset på TGR och Butterick’s

Har ju arrangerat ett par kalas vid det här laget. Allt ifrån hemmakalas till klätter-, bowling-, lek&bus- kalas. Antalet inbjudna har också varierat. Jag tycker det är jättejobbigt med att ordna med kalas. Eller inte planeringen och inköpet utan de två timmarna själva kalaset äger rum. Speciellt när kalaset är hemma. Har försökt sätta fingret på vad det är som gör att jag inte kan slappna av och njuta å mina barns vägnar. Om det är för att jag har en väldigt låg lägsta nivå när det kommer till att det blir rörigt. Eller att jag är rädd att de ska ha tråkigt. Eller att det är jobbigt när de inte lyssnar. Nu har tjejerna väldigt fina och mysiga vänner men det är just när man bjuder in “alla” från förskolan som det blir syntax error. Det är sällan barnen som vill bjuda “alla” utan att det är någon slags oskriven regel att man ska bjuda in “alla” oavsett om de leker på skola/förskola eller inte. Som förra året när vi bjöd in till “Lek och Bus”. Barnet i fråga kom sent. Missade fikat. Sen hade hon med sig sina bröder (och mamma) så hon lekte ju inte ens med födelsedagsbarnet och drog sen hem utan att säga hejdå. Då blir jag lite fundersam. Det är oftast vi vuxna som krånglar till det och inte vill att någon ska var utanför. Men blir de verkligen utanför om de inte får en inbjudan? Om de ändå inte leker till vardags? Och om man tar exemplet ovan så är det är ju egentligen inte så konstigt att flickan valde att leka med sina bröder. Tjejerna leker ju aldrig så varför skulle de leka vid det här tillfället? Till Ebbas kalas i år bjöd vi dem som hon ville bjuda i kombo med att vi sa ett maxantal. Så vi fortsätter med att våga vägra bjuda alla så är alla nöjda och glada under kalaset….och mamman biter ihop och pustar ut när de två timmarna är avklarade, fundersam över vad det var som egentligen var så jobbigt.

På lördagen, och själva födelsedagen, blev det släktkalas. Eller “Mellis-kalas” som Ebba bjöd in till. Mello på det med take away och en Ebba som somnade gott i soffan.

Söndagen bara försvann. Snöns fel. Tror det måste kommit uppåt två decimeter mellan lördag och söndag förmiddag. Så less. Kollade snabbt på YR.no och insåg att i slutet av veckan kommer det bli plusgrader och regn och sen snö igen. Då lackar jag. Sånt kan rubba min dag ganska mycket. Eller veckan i detta fall. Allt slutar att ju fungera. Jag gillar snö. Men i måttliga mängder. I fjällen och alperna får det gärna var mycket, för där vet de hur man handskas med snön. Det gör man knappast här. Folk kan helt plötsligt inte köra bil, vallarna är så höga att knappt två bilar kan köra parallellt. Tågen får fnatt och bussarna ligger i diket för att de inte har vinterdäck. Men å andra sidan så blir barnen kreativa och bygger snö kojor och kan åka pulka typ vart som helst. Så okej, lite mysigt är det.

Snöröjning
Migränsäkrad med solbrillor. Ljuset är fantastiskt men en trigger för migrän.

Hade tänkt köra ett hårt benpass, och flås som avslutning idag, men knoppen sa ifrån. Blev ett pass hemma istället med lite mobilitet. En vecka kvar till tävling så veckans träningsupplägg kommer se lite annorlunda ut. Kör hårt mån och tis med två pass/dag. Ett muskelpas och ett flåspass. Lite lugnare ons-fre och sen “vila” i 48h innan det är dags. Pirrigt!

Lägger matschemat i ett separat inlägg imorgon.
F

Continue Reading

Nyårslöfte!

Jag tror inte på nyårslöften, känns så tomma. Däremot tror jag på ledord. 2018 hade jag ”stark”. Från insidan och ut. Gick ju ganska bra. I år blir det ”reflektion”. Att ta av min dyrbara tid till att titta bakåt och inte framåt. Kors i taket. Stanna upp, känna, tänka och fundera. Lite som att välja ett yogapass framför ett intervallpass. Är ju inte så motiverande, för mig, till det att man förstår syftet. Att reflektera kommer bli svårt. Något nytt. Måste hitta mitt sätt. Jag har svårt att gå ut i skogen och tänka, eller sitta framför brasan. Jag måste ha ljud runt mig. Gärna folk. Och så använder mig av mind maps. (Om min coach Jonas läser det här nu skulle han bli stolt).

Vitamin Sea

Jag är en sån där person som måste ha action runt omkring mig. Inte att det måste hända saker hela tiden i praktiken. Kan absolut ligga still ett par timmar i solen och lyssna på en bok. Utan mer att det måste konstant hända saker i mitt liv för att jag inte ska bli uttråkad. Jag har alltid känt mig lite stressad av det utan att egentligen förstå att det är just det som bidrar till en ständig iver. Tills nu och tänkte- vad skulle hända om jag slutar jaga action och istället låter det komma till mig. Våga ha lite tålamod….mmm. Den ni!

Tid till tankar

Njuter här i RAK (Ras Al Khamiah). Vilket ställe. Så vackert och lyxigt. Här går gästerna verkligen först. I alla avseenden. Och sånt går ju jag igång på. Kundupplevelsen. Men har lite svårt för alla niqab och burkor. Inte kanske just för att de använder dessa. Eller jo, det har jag. Men känner mig konstigt nog lite respektlös när jag möter dem vid poolen. Extra naken när jag springer runt i min trekantsbikini och brazilians och de i sina långa svarta lakan, täckt hår och en LV eller Chanel under armen. För dineros har dem. Och det verkar de lägga på väskor. I mängder!

Lunch with a view
Entre till gymmet
Privat strand
RAK by night
Hilton

I nästa inlägg tänkte jag ta er till häftiga staden Dubai och vad vi valde att hitta på i staden man aldrig kommer att glömma…och träningsveckan som gått. Nu sova så man är hyffsad pigg när böneutropet börjar imorgon i samband med att solen går upp!

F

Continue Reading

Tack!

Vilken respons jag fick på mitt senaste inlägg. Så rörd. Så många som hörde av sig och som kände igen sig. Men även tyckte jag var modig som vågade dela med mig. Jag satte upp den här bloggen för flera månader sedan. Men väntade på att den rätta känslan skulle komma. Att forcera fram ett inlägg blir aldrig bra. Sen en dag kom det. Det kom naturligt. En skön känsla att få skriva av sig och dela med sig. Så tack för alla fina ord. Det värmer. Mycket.

Hilton Resort Ras Al Khaimah

Började året på absolut bästa sätt. Att få vakna i Dubai. Eller rättare sagt i Ras Al Khaimah. Flyget gick på eftermiddagen från ett hyffsat tomt Arlanda. Typ inga människor. De hade t.o.m. släkt ned de stora ankoms/avgångsskyltarna. Köpte på oss lite snacks till planet. Jag menar det var ju ändå nyår. Chips, två bars, två bananer och choklad för 266 spänn. Ah men va… Men bananerna kostade tio kr och var ju nästan tre dm långa så lite valuta för pengarna fick man….(Oj vad fel det där kan tolkas….men ni fattar).

10 spänn- bräck det om ni kan!

Landade 00:10 lokal tid och hade turen att få se fyrverkerier under inflygningen till det magiska landet. Men det första timmarna var inte så magiska. När chauffören väl började sin vansinnesfärd, i en bil utan fungerande bälte till ett av barnen, så hade alla tankar om palats, sol, bad och lyx försvunnit. Istället för 1 timme och 15 minuter tog det 2,5 timme inklusive stopp då alla i bak blev åksjuka. Kom i säng vid 03:30. Typ som förr på nyårsafton….Men när jag vaknade och tog den första glimten från balkongen kände jag bara- WOW.

Bikini, solkräm och ljudbok. Det var det jag fokuserade på idag. Barnen supernöjda med att slippa överdrag. Drog av ett snabbt ryggpass med maken på gymmet trots en kropp som skrek efter sömn. Men lite protte, nötter och cola fick huvudet att piggna till. Ibland får man ta det som kroppen vill ha. Här kommer vi att ha det majjig!

Varma kramar,
F

Continue Reading

Ger 2018 långfingret!

2018- hmm. Vet inte riktigt vad jag känner för det här året. Eller det vet jag visst. Ger 2018 ett fett långfinger. Och säger fan vad skönt att aldrig mer se dig. Året som jag fått kämpa med mig själv och mina känslor och tankar. Året jag låg framåtstupad över en papperskorg hos psykologen och bara grät och kräktes av rädsla, oro, ovisshet och tomhet. Jag som är så stark. Som inte är konflikträdd. Men när det kommer att ta tag i mina egna känslor så gör jag det jag gjort hela livet- stoppar huvudet i sanden. I maj blev jag av med mitt drömjobb. Men jag fick gå i ett par månader och hålla masken för kollegor och vänner då det inte fick komma ut att min position skulle plockas bort från organisationskartan. Det är kul och spännande att vara i toppen på ett företag, men det är tufft när det blåser. Hade det “bara” varit jobbet hade jag nog kunnat bita ihop, lägga en strategi och tuffat på i vanlig Fia-anda. Men samtidigt hände något i mig själv. En känsla jag aldrig upplevt.

Jag var som ett glas som tappats ner på ett hårt golv och splittrats. I olika stora skärvor låg jag där och undrade hur ska jag få ihop det här. Jag tappade bort mig själv. Tappade känslorna för min familj. Mina barn. Ville bara vara ensam. Kände ingenting för någonting. Och slutade skratta. Visste inte vem jag var eller vad jag ville. Fick panik. Ville bara sätta på ett plåster. Men det gick inte. Så jag tog hjälp. Gick hos psykolog en gång i veckan under 10 veckor för att hitta tillbaka till vem jag är. Vad jag vill. Det var tufft. Det är tufft. Men sakta så pusslar jag ihop skärvorna. Men det tar tid. Men jag mår bra. Är tacksam. Men fortfarande lite förvirrad.

Det bästa som hände, såhär i efterhand, var nog att bli uppsagd. I maj blev jag arbetsbefriad och fick vara ledig under Sveriges bästa sommar på evigheter. Utåt visade jag inte så mycket utan körde på “fake it until you make it”-strategin. Men det var några som visste vad som rev mig inombords och fanns där som bomull mot ett öppet sår. Att få fly vardagen och krypa in en kokong under tre veckor i Spanien var en väldigt skön återhämtning. En nystart. Tillbaka på ruta ett. Inte på minus.

Nu vet jag vad jag ska göra för att hitta tillbaka till Fia. Inte Fia i mina olika roller som mamman, dottern, frun, kollegan, vännen, chefen eller grannen. Utan vem JAG är. Jag är absolut inte där än men jag har några verktyg. Tänkte att ni skulle få följa med på den resan. Vad jag gjort och gör för att inte hamna där igen. Att det är okej att tappa bort vem man är. Hur jag märkt hur vanligt det är hos kvinnor är känna sig förvirrad, när barnen blir äldre, och man får mer tid för sig själv och sina tankar. Och utmaningen med att plötsligt vakna upp och tänka “Is this what I signed up for”?

Är i grunden en positiv person, och tror att allt händer av en anledning. Kanske var det här det bästa som kunde hänt just nu. Att få stanna upp. Reflektera. Vara “ledig” efter att ha tuffat på i ett ständigt högt tempo i rätt många år. Har fått möjligheten att vara med i projekt jag inte skulle kunnat om jag “jobbade”. Såklart har det varit flera ljusglimtar under 2018. Barnen har varit friska och krya, inte en sjukdag på hela året. Vi har varit på fantastiska resor. Jag har kunna fokusera på träningen som gör mig hel och vi har fått lära känna varandra igen i vårt äktenskap. Men 2018 ger jag ett fett långfinger och säger högt Fuck Off och varmt välkommen 2019. Jag har inga förväntningar på dig.

Kärlek,
Fia

Continue Reading

Hmmm Santa…..

Sitta-framför-datorn-i-myskläder-dag

Man märker att det börjar närma sig jul . Många möten som blir flyttade eller inställda. Två stycken bara idag vilket resulterade i en sitta-framför-datorn-i-myskläder-dag. Ganska ok med tanke på skitvädret. En favorit i repris åkte på. Svarta mysisar och en vit tröja. Hann fundera på julklappar. Till barnen. Tycker det är jättekul att köpa julklappar. Kan verkligen sitta och suga på en hemlig grej i flera månader för att jag hört vid något tillfälle att en sak önskas. Bokar in julklappsdag och bara går och myser bland julmusik och paketinslagning. Men de har ju typ allt. Barnen alltså. Och de har det bra. Jättebra. Har hela och rena kläder och växer de ur något så köps det nytt. Och det finns andra ställen att stoppa pengarna än under granen. Funderar på att fråga om de kan tänka sig att ta den summa, vi tänkt att lägga på klappar, och skänka till en välgörenhetsorganisation istället. Tror ni de kommer gå med på det? Kanske lite svårt att förstå? Hur tänker ni andra föräldrar kring julklappar.

Continue Reading