Hack i skivan

Usch vad dålig jag varit på att uppdatera. Blev ett hack i skivan. Men nu är jag tillbaka. Sitter i soffan i ett tyst hus. Lillskrutt åkte på kräkis i natt. Så hon ligger i karantän i gästrummet längst ned i huset. Mattias fick ta hand om henne då jag hade en intervju idag.

Foto: Mikael Roos

Tänkte stanna där en liten stund. Det här med att söka jobb. Det ställs så otroligt stora krav på kandidaten. Man ska inte bara bli intervjuad vid flertal tillfällen utan ju längre du arbetat och ju högre positioner du haft ska du utsättas för fler intervjuer, tester, case och referenstagning. Borde det inte vara tvärt om? Tänker att mitt cv, track record och referenser borde kunna styrka att jag klarat mig ganska bra och att man kan kapa ett led, t.ex. tester? Personlighetstest- fine. Bra att veta att man har en profil som passar in i bolaget och att man har en bra självuppfattning. Men de andra testerna kanske inte känns relevanta när man byggt på sig massa erfarenhet. Har inte kandidatens tidigare anställningar redan varit som ett stort test och case? Utmaningar som den löst och hur man löst dem? Blir roller man tidigare haft en sämre prestation om man kommer ut dåligt i ett test? Eller ses de som bättre om man får ett högt score? Har diskuterat detta vid några tillfällen med kvinnor och män i ledande positioner och vi alla kommer vi fram till ovan. Jag förstår att man vill försäkra sig med hängslen och livrem innan man anställer någon men på bekostnad av vad? Jag som kandidat, som troligtvis har begränsat med tid, kommer inte att söka/tacka ja när man hör antalet steg i processen. Eller om caset är för stort. Är det inte bättre att ta fler referenser? Att styrka och få bekräftat från olika vinklar att det kandidaten berättat på intervjun stämmer?

Foto: Mikael Roos

Jag menar inte att kritisera utan mer lite ödmjukt dela med mig av mina tankar. Såklart kommer kommentaren- “men om man vill ha rollen så tycker man väl att det är värt tiden?”. Absolut- men nu pratar jag även om toppkandidater som missas, tappas, tackar nej för att de kanske redan har det bra där de är, och även om jobbet låter intressant, och tackar de nej för att de tycker processen blir för tidskrävande. Eller kandidater som är i parallella processer och inte “hinner” gå in i fler för att de är så massiva och omfattande. Tester i all ära men bara om syftet är rätt.

Bara lite tankar såhär på tisdagseftermiddagen. Vill understryka att det är bara tankar och som sagt ingen kritik. Det är dyrt att göra en felrekrytering, så det är klart att företaget vill göra allt de kan för att undvika det. Önskar bara att det kunde göras lite snabbare och lite smidigare.

/F

Continue Reading

Ketchupeffekten

Jag blir sällan stressad. Men tror det är för att jag hittat en rutin för att hantera stress. Som den här veckan när jag drabbats av ketchupeffekten. Helt plötsligt så händer allt. Medvind, flyt, stolpe in. 10 sms väntar efter ett möte, rekryterare som ringer och bjuder på lunch, mina små hemliga projekt får storm under vingarna, tavlor ska hämtas till välgörenhetsprojektet och jag själv börjar få en tydligare bild vad jag ska göra i framtiden.

Men herre G vad det snurrar i huvudet och jag har fjärilar i magen som flaxar. För det är just det dem gör. Inga små mjuka vingslag utan de flaxar. Då är det lätt att bli uppjagad, känna stress, snurrig, svårt att fokusera. Ja, ni känner kanske igen er. Mitt bästa tips är att bara släppa allt för en stund. Dra till gymmet och köra ett riktigt jobbigt intervallpass. Eller gå ut, få luft och rensa skallen med backintervaller. Dvs ett högintensivt pass som gör att det inte finns en möjlighet att tänka på något annat än just att du ska överleva passet. Jag vet, det är det sista man tänker på när det enda man har som fokus är att leverera, ta ett beslut eller förväntas göra det. Men som jag alltid säger. Träning har en magisk påverkan. Den får ner stresshormonet, ger energi, minst det dubbla av det du lägger ner, och den får dig (läs mig) att bli mer fokuserad. Sedan har jag lite andra mer “undvik-stress-på-jobbet” tips. Se nedan.

Tips!

LISTOR:
Jag slår en slag för listor. Men man måste vara konsekvent. Annars tar listan aldrig slut. Varje dag innan jag går ifrån jobbet gör jag en “TDT” (To Do Today) för kommande dag och lägger även in hur lång tid jag tror att respektive punkt kommer ta. Om det dyker upp något ad-hoc prioriteras listan om. Men jag kan (ju) omöjligt lägga till något för all min tid är ju redan uppbokad. Det som inte får plats läggs på “ska göras denna vecka” lista. Så håller jag på så.

STÄLL MOTFRÅGOR:
När en kollega eller chef kommer och ber om hjälp så ställ motfrågan “När förväntas detta vara klart”. Titta sedan i kalendern om det är möjligt. Om ja- säg när du kan förväntas leverera med dag och klockslag (då tex innan lunch kan vara så olika för folk. Du undviker på det sättet att få en person som pickar på din axel från det du kommer på morgonen fram till denne person tar lunch). Om du inte kan så säg inte nej per default utan meddela när du kan göra detta. Nästa vecka? Veckan efter det? Det ÄR okej.

LÄR DIG PRIORITERA:
Har du svårt att prioritera? Ta hjälp. Vad är det för vits att lägga energi på saker som ska levereras nästa vecka? Är det inte bättre att fokusera på veckans uppgifter och lägga nästa veckas on hold. Jobba med post it om det underlättar. Skriv veckans alla uppgifter, hur lång tid de förväntas ta och deadline på olika lappar. Lägg dem sen i den ordning (dagar) som de förväntas vara klara. Vips så har du prioriterat. Sen kan du gå ännu längre och dela upp dagen i två. Sätta vilka lappar som ska vara klara före-och efter lunch. Om det fortfarande känns jobbigt att veta vilken lapp man ska börja med så gör timme för timme. Men glöm inte lite bensträckare och lunch.

EISENHOWERMETODEN:
Skriv ner de sysslor/arbetsuppgifter som du har, antingen i en lista eller på post it-lappar, en sak per lapp.  Skriv sedan in dem eller sortera in lapparna  i en fyrfältare som ser ut så här:

För varje syssla så tänker du efter… Är detta något som är viktig för dig? Är det ett måste för att du ska nå dina mål? Om du inte skulle göra det här, vad skulle hända då? Är det verkligen så bråttom som du först tänkte? Kanske kommer du fram till att det egentligen inte är något som är högt prioriterat.

När du sorterat klart är det dags att titta på resultatet:

Bråttom men inte viktigt:
Saker som kan delegeras. Kan vara sådant som inte är viktigt för dig utan för någon annan. Ställ frågan: Vems är ansvaret? Kan du ta bort det från din att-göra-lista och på så sätt frigöra tid till annat som ÄR viktigt för dig?

Bråttom och viktigt:
Tråkiga och svåra saker kan hamna här om man skjuter upp att ta itu med dem. Inget idealiskt läge men det måste ändå göras. Det går fort, men riskerar att bli fel, du hinner inte stämma av. Du hanterar det genom att acceptera ev. lägre kvalitet, hitta en good enough-nivå. Hamnar allt i den rutan? Det är en varningssignal. Då är det dags att prioritera hårdare, börja delegera eller hitta nya mer effektiva metoder och arbetssätt.

Kan vänta och är inte viktigt:
Detta är sysslor som kan göras när som helst – eller aldrig. Det är varken viktigt eller bråttom och ingen kommer att fråga efter det. Det är grönt att rensa bort för att frigöra mer tid för det som faktiskt är viktigt för dig. Fundera på om du gör saker inom denna kategori för att fly bort och för att det känns kul – som att se på tv.

Kan vänta och är viktigt:
Det du gör som är viktigt för dig men mindre bråttom. Ett idealiskt läge utan stress. Du har tid att göra din syssla omsorgsfullt och systematiskt, har tid att göra avstämningar, få kontroll och hög kvalitet. Det här är läget att sträva efter!

Slå stressen på käften!
F























Continue Reading

Dubai

Skulle skriva om resan till Dubai. Ge er massa härliga dagdrömmar om att åka dit och bada i det klara vattnet, få en upplevelse utöver det vanliga i staden som känns som den är tagen ur en saga. Hur jag sett fler vilda kameler under en dag i Dubban än älgar i hela mitt liv i Sverige och hur jag njöt att få vara i värmen. Men så kom verkligheten ikapp i samma stund som jag kom hem. Det var inte tvätten eller att packa upp som drog ner mig på jorden igen. Utan jag blev ratad (krasst sätt så blev jag inte ratad, men det kändes så för en sekund) i två rekryteringar och ramlade ner från mitt rosa puffiga semestermoln.

Min självkänsla är ju inte så bra. Den är inte dålig heller, men den ställer till det lite för mig själv. Men har vägt upp det med ett bra självförtroende. Ett leende, en fasad att jag inte tar åt mig men går sen hem och grämer mig att “jag inte var bättre”. När jag “vet” att jag missat något, gjort bort mig eller sagt något “tokigt” så sjunger jag för mig själv. Jättelustigt. Så fort situationen kommer upp i huvudet så börjar jag nynna, eller vissla.

Men tillbaka till idag. Jag har liksom inte förmågan att tänka rationellt när det kommer till mig själv. Har så höga krav. Sjukt höga krav. I vissa fall så tävlar jag med de som arbetat som VD i flera år. När jag skriver (här och nu) så ser jag ju att det är inte så mycket att hänga läpp för. Men det är precis som att jag inte lyssnar på mig själv. Stänger av det jag är bra på. Ibland bäst på. Och fokuserar bara på det som alla andra har och inte jag. Men det är ju därför jag går hos en coach. För att ändra på det. Till imorgon ska jag ha bett fem personer skicka fem positiva egenskaper de tycker jag har och dessutom en beskrivning vad de egenskaperna betyder för dem (då ord kan ha olika betydelser för olika personer). Jag har dedan tagit de orden och gjort mina egna små mind maps hur jag uppfattar ordet. Ska även läsa dessa ord varje kväll innan jag går och lägger mig så att hjärnan får bearbeta det under natten. Tror det kommer vara en superboost. En vitamininjektion för själen. Tror alla mår bra av något liknande. Oavsett om man behöver jobba på att se sina positiva egenskaper eller inte.

Något som jag är bättre på är att ta kritik. Jag är ofta intresserad. Lyhörd och behöver inte ha rätt utan tar till mig vad andra säger. Dock ska man ju ta det konstruktivt och lägga rätt mängd energi på det. Där är jag bra. Och här tänker jag rationellt. Det är mina egna högt uppsatta mål och krav på mig själv som ställer till det.

Övning

Här kommer en bra övning när det kommer till kritik:

1. Ligger det något i kritiken?

2. Om svaret är Ja, då var det bra att du fick veta det, eller hur?

3. Om svaret är Nej, då var det också bra, eftersom det bara innebär att ni ser olika på saken. Och det vore en jobbig värld om alla skulle behöva tycka lika.

Med hjälp av den här analysen behöver du inte vara lika rädd för kritik. Det betyder inte att du skakar av dig saker hur som helst, men det är inte heller poängen med de här frågorna. De ger dig däremot en hälsosam distans till kritik, vilket gör att du inte känner dig fullt lika attackerad, eller missförstådd. Testa!

Nästa inlägg blir med färgsprakande bilder och tips från Dubai. Lovar!

Kram
F



Continue Reading

Ger 2018 långfingret!

2018- hmm. Vet inte riktigt vad jag känner för det här året. Eller det vet jag visst. Ger 2018 ett fett långfinger. Och säger fan vad skönt att aldrig mer se dig. Året som jag fått kämpa med mig själv och mina känslor och tankar. Året jag låg framåtstupad över en papperskorg hos psykologen och bara grät och kräktes av rädsla, oro, ovisshet och tomhet. Jag som är så stark. Som inte är konflikträdd. Men när det kommer att ta tag i mina egna känslor så gör jag det jag gjort hela livet- stoppar huvudet i sanden. I maj blev jag av med mitt drömjobb. Men jag fick gå i ett par månader och hålla masken för kollegor och vänner då det inte fick komma ut att min position skulle plockas bort från organisationskartan. Det är kul och spännande att vara i toppen på ett företag, men det är tufft när det blåser. Hade det “bara” varit jobbet hade jag nog kunnat bita ihop, lägga en strategi och tuffat på i vanlig Fia-anda. Men samtidigt hände något i mig själv. En känsla jag aldrig upplevt.

Jag var som ett glas som tappats ner på ett hårt golv och splittrats. I olika stora skärvor låg jag där och undrade hur ska jag få ihop det här. Jag tappade bort mig själv. Tappade känslorna för min familj. Mina barn. Ville bara vara ensam. Kände ingenting för någonting. Och slutade skratta. Visste inte vem jag var eller vad jag ville. Fick panik. Ville bara sätta på ett plåster. Men det gick inte. Så jag tog hjälp. Gick hos psykolog en gång i veckan under 10 veckor för att hitta tillbaka till vem jag är. Vad jag vill. Det var tufft. Det är tufft. Men sakta så pusslar jag ihop skärvorna. Men det tar tid. Men jag mår bra. Är tacksam. Men fortfarande lite förvirrad.

Det bästa som hände, såhär i efterhand, var nog att bli uppsagd. I maj blev jag arbetsbefriad och fick vara ledig under Sveriges bästa sommar på evigheter. Utåt visade jag inte så mycket utan körde på “fake it until you make it”-strategin. Men det var några som visste vad som rev mig inombords och fanns där som bomull mot ett öppet sår. Att få fly vardagen och krypa in en kokong under tre veckor i Spanien var en väldigt skön återhämtning. En nystart. Tillbaka på ruta ett. Inte på minus.

Nu vet jag vad jag ska göra för att hitta tillbaka till Fia. Inte Fia i mina olika roller som mamman, dottern, frun, kollegan, vännen, chefen eller grannen. Utan vem JAG är. Jag är absolut inte där än men jag har några verktyg. Tänkte att ni skulle få följa med på den resan. Vad jag gjort och gör för att inte hamna där igen. Att det är okej att tappa bort vem man är. Hur jag märkt hur vanligt det är hos kvinnor är känna sig förvirrad, när barnen blir äldre, och man får mer tid för sig själv och sina tankar. Och utmaningen med att plötsligt vakna upp och tänka “Is this what I signed up for”?

Är i grunden en positiv person, och tror att allt händer av en anledning. Kanske var det här det bästa som kunde hänt just nu. Att få stanna upp. Reflektera. Vara “ledig” efter att ha tuffat på i ett ständigt högt tempo i rätt många år. Har fått möjligheten att vara med i projekt jag inte skulle kunnat om jag “jobbade”. Såklart har det varit flera ljusglimtar under 2018. Barnen har varit friska och krya, inte en sjukdag på hela året. Vi har varit på fantastiska resor. Jag har kunna fokusera på träningen som gör mig hel och vi har fått lära känna varandra igen i vårt äktenskap. Men 2018 ger jag ett fett långfinger och säger högt Fuck Off och varmt välkommen 2019. Jag har inga förväntningar på dig.

Kärlek,
Fia

Continue Reading

Time to reload

Fick ett tråkigt besked idag. Fick inte uppdraget jag hoppades på. Suck. Hade inte en jättebra känsla efter intervjun men man går ju ändå och hoppas. Gjorde bort mig på två frågor som jag borde kunnat svara på mycket smidigare. Men fick ben black out. Trodde att jag kunde köra på rutin. Slarvade med förberedelserna. Det sved lite i magen när samtalet kom, men satt och fikade med en vän som har en otrolig förmåga att lyfta andra människor så jag fick massa pepp när jag behövde det som bäst.

Nya tag efter jul. Fan. Vissa dagar är trögare än andra. 

Deppig tjej med glasögon ligger på en kudde.
Deppig dag
Continue Reading

Äntligen

Äntligen fick vi gå på luciafirande. Äntligen. På förskolan är inte föräldrar välkomna. Det är barnens högtid och det förstår jag. I skolan är det först i tredje klass som föräldrar är inbjudna. Jag har alltså inte gått på mina barns luciafirande på sex år. Ni förstår känslan. Äntligen. Och så fint det var. Men man fick inte ta några bilder pga av GDPR etc etc. Suck….Men jag njöt av varje sekund. Fick en tår i ögat och tyckte såklart att min dotter var den sötaste av dem alla!

Förväntasfull Lucia

Den här veckan har annars handlat mycket om min framtid. Jobbmässigt. Vågar inte säga för mycket. Lite skrockfull där. Men om allt faller på plats, vilket jag får besked om nästa vecka, så blir det som JAG vill. Som jag känner. Vilket betyder att jag har tagit mig igenom mina hinder, skräck och alla “but, if, why”. Då har jag gått den vägen som kroppen, magen och hjärnan vill. Inte något som förväntas. Var nu förväntan ligger någonstans. Oftast hos en själv. Blir det inte ett positivt besked så tänkte jag deppa några dagar. Fira jul och ta nya tag efter nyår. 

På träningsschemat stod kondition. Tog fram mina Inov-8 och tog en runda i snön. Kom hem som en nöjd tvättbjörn. Mascaran rann och endorfinerna flödade. Vet inte vad det är men ju sämre väder desto skönare tycker jag det är att springa. Och kan komma på mig själv springa och le mitt i snöyran. 

Innov-8
Välkomna fram Inov-8

Riktigt checkt inlägg men det var en sån dag! 

Bra dag!
En bra dag kräver ett bra avslut!
Continue Reading

Veckan

Jag “jobbar” ju inte just nu. Eller jo på ett sätt då jag stöttar/driver tre projekt ideellt, går på massa möten, är i en rekryteringsprocess och går hos en coach för att kartlägga vad som driver mig osv. Men jag går de facto inte till en arbetsplats. Jag får ingen lön utan går på A-kassa och har en försäkring. Lite tufft mentalt ibland att inte ha någon tillhörighet, men trivs ganska bra med det just nu. Vill så gärna att de här projekten ska bli något. Det kan det. Bara man har lite tålamod….och det är ju inte min starka sida direkt. Att ha tålamod. Så då gäller det att fördriva tiden med andra spännande saker. Den här veckan blir det:

Måndag: Frukost med Felicia Lagerwall.Presentation av projekt X för ett gäng som vi vill ska gå in och satsa i detta. Pilates på SATS på kvällen.

Tisdag: Följa med Moa till skolan (följer med en ggr/termin….så det börjar bli dags nu). Benpass på gymmet. Mingelevent på kvällen

Onsdag: Coachsamtal. Kompislunch. Rygg- och axelpass. Event på kvällen- Framtidens Retail.

Torsdag: Lucia i skolan. Nätverkslunch. Konditionspass.

Fredag: PT och julklappsshopping

Fick ett par bilder, från fotograferingen, förra veckan. Fina!

Credit: Mikael Roos
Credit: Mikael Roos
Credit: Mikael Roos
Continue Reading