Ger 2018 långfingret!

2018- hmm. Vet inte riktigt vad jag känner för det här året. Eller det vet jag visst. Ger 2018 ett fett långfinger. Och säger fan vad skönt att aldrig mer se dig. Året som jag fått kämpa med mig själv och mina känslor och tankar. Året jag låg framåtstupad över en papperskorg hos psykologen och bara grät och kräktes av rädsla, oro, ovisshet och tomhet. Jag som är så stark. Som inte är konflikträdd. Men när det kommer att ta tag i mina egna känslor så gör jag det jag gjort hela livet- stoppar huvudet i sanden. I maj blev jag av med mitt drömjobb. Men jag fick gå i ett par månader och hålla masken för kollegor och vänner då det inte fick komma ut att min position skulle plockas bort från organisationskartan. Det är kul och spännande att vara i toppen på ett företag, men det är tufft när det blåser. Hade det “bara” varit jobbet hade jag nog kunnat bita ihop, lägga en strategi och tuffat på i vanlig Fia-anda. Men samtidigt hände något i mig själv. En känsla jag aldrig upplevt.

Jag var som ett glas som tappats ner på ett hårt golv och splittrats. I olika stora skärvor låg jag där och undrade hur ska jag få ihop det här. Jag tappade bort mig själv. Tappade känslorna för min familj. Mina barn. Ville bara vara ensam. Kände ingenting för någonting. Och slutade skratta. Visste inte vem jag var eller vad jag ville. Fick panik. Ville bara sätta på ett plåster. Men det gick inte. Så jag tog hjälp. Gick hos psykolog en gång i veckan under 10 veckor för att hitta tillbaka till vem jag är. Vad jag vill. Det var tufft. Det är tufft. Men sakta så pusslar jag ihop skärvorna. Men det tar tid. Men jag mår bra. Är tacksam. Men fortfarande lite förvirrad.

Det bästa som hände, såhär i efterhand, var nog att bli uppsagd. I maj blev jag arbetsbefriad och fick vara ledig under Sveriges bästa sommar på evigheter. Utåt visade jag inte så mycket utan körde på “fake it until you make it”-strategin. Men det var några som visste vad som rev mig inombords och fanns där som bomull mot ett öppet sår. Att få fly vardagen och krypa in en kokong under tre veckor i Spanien var en väldigt skön återhämtning. En nystart. Tillbaka på ruta ett. Inte på minus.

Nu vet jag vad jag ska göra för att hitta tillbaka till Fia. Inte Fia i mina olika roller som mamman, dottern, frun, kollegan, vännen, chefen eller grannen. Utan vem JAG är. Jag är absolut inte där än men jag har några verktyg. Tänkte att ni skulle få följa med på den resan. Vad jag gjort och gör för att inte hamna där igen. Att det är okej att tappa bort vem man är. Hur jag märkt hur vanligt det är hos kvinnor är känna sig förvirrad, när barnen blir äldre, och man får mer tid för sig själv och sina tankar. Och utmaningen med att plötsligt vakna upp och tänka “Is this what I signed up for”?

Är i grunden en positiv person, och tror att allt händer av en anledning. Kanske var det här det bästa som kunde hänt just nu. Att få stanna upp. Reflektera. Vara “ledig” efter att ha tuffat på i ett ständigt högt tempo i rätt många år. Har fått möjligheten att vara med i projekt jag inte skulle kunnat om jag “jobbade”. Såklart har det varit flera ljusglimtar under 2018. Barnen har varit friska och krya, inte en sjukdag på hela året. Vi har varit på fantastiska resor. Jag har kunna fokusera på träningen som gör mig hel och vi har fått lära känna varandra igen i vårt äktenskap. Men 2018 ger jag ett fett långfinger och säger högt Fuck Off och varmt välkommen 2019. Jag har inga förväntningar på dig.

Kärlek,
Fia

Continue Reading